Dobby börjar bli en stor kille! Jag insåg idag att jag inte har uppdaterat hans vikt och mått på jättelänge här på bloggen. Vi har en jättefin måttstock att gå efter för att se att han håller en bra tillväxtkurva och det är hans storebror Malte.

Hittills har Dobbys & Maltes kurva följt varandra på hektot! Men, nu börjar visst Dobby dra om i vikt (och nej, han är INTE tjock!). Han är 40 cm i mankhöjd och väger 8, 3 kg! Blir nog en "storpudel" av honom ändå! ;) Malte har ju precis trillat över övre gränsen på 45 cm då han i senaste mätningen (ca 1 ½ år gammal) var 45,5 cm i mankhöjd...! :O Knasigt att det inte fungerar så att han då kan räknas som storpudel, utan bara som en för stor mellanpudel! Hade han varit en dvärgpudel som fått mellanpudelmått så hade han räknats som en mellanpudel eftersom stamböckerna är öppna mellan de storlekarna. Detsamma gäller alltså inte mellan storpudel och mellanpudel...

Vi är glada över att Dobby har växt till sig, eftersom vi gärna ville ha en stor mellanpudel. Fast vi älskar ju vår "stora" mellanpudel alldeles galet mycket oavsett vilka mått han har! :)

Dobby älskar att leka med sin Kong Wubba - som vi kort och gott kallar Wubba (om ni nu skulle undra varför jag ber honom hämta konstiga saker i videon...) ;)

Nu är det snart julafton, och jag (min vana trogen)  har trillat in i gamla (h)julspår och sitter just nu och skriver shoppinglista över vad vi behöver handla till julbordet, julbaket och godistillverkningen......... ;P Sånt som alla andra redan har gjort för flera veckor sedan! :D

Men, jag gör det med glädje och känner faktiskt ingen stress - det blir som det blir. På julafton och juldagen blir det bara jag och maken, ja och Dobby förstås! Så det behövs inga mängder med mat och bakverk då i alla fall.

Dobby ja, han har ju redan gått ner massor i vikt - ja, pälsvikt alltså! ;) Han har nämligen en alldeles ny julfrisyr. Vi tog fram korta skäret (4) och klippte ner hela vovven! Har man en galoppglad pudeltok som gör bromsspår i gräset i sin framfart då blir det (i alla fall i slaskiga Skåne) rätt smutsigt i pälsen och då kommer tovorna som ett brev på Posten. Så vi gav honom helt sonika en ny sportig frisyr - och han ÄLSKAR det!!! :D Han skuttar fram som ett litet korsnaggat lamm med studsiga karaktäristiska pudelsteg och det ser så förbaskat roligt ut!

Det blåser inte längre ute, och det är lite stiltje även här på bloggen. Här hemma förbereder vi oss inför julen - och nyår. Har redan börjat spela en skiva med ljud av smällare och raketer för Dobby eftersom jag vill att han ska vänja sig vid ljuden. Han har börjat komma in i spökåldern och skäller åt allt som skulle kunna vara farligt; plastpåsar, sopbilen, postkillen, köksluckor(!) - ja, det som faller honom in för stunden.

Av den anledningen kör vi nyårsträning. Vore tråkigt om han blev jätterädd av allt smällande. Tack och lov har han bra gener, hans mamma är helt oberörd av skott - vi hoppas att det har gått "i arv".

PS. Dobbys måns har gått över - och det är skönt att ha sin vanliga vovve tillbaka, dvs. han som sover HELA nätterna! Nu regnar det istället ute och istället för att som tidigare springa in och ut mest hela tiden så vill han nu inte gå ut alls... Är det inte det ena... DS.

Så varnades det för storm igen. Men den här gången höll huset ihop, tyckte faktiskt att stormvarningen var lite överdriven - i alla fall här i Skåne.

Desto värre är det att det snart (imorgon) är fullmåne. Vadå, tänker ni , vad är det för farligt med fullmåne?

Jo, det ska jag tala om för er! Vår lilla fluffiga valp förvandlas till en rastlös varg som bara vill springa ut och in, ut och in, ut och in...... Man dutt, dutt, duttar på mattes ben, pockar uppfordande att nu MÅSTE man verkligen ut och kissa. Matte öppnar dörren, hunden rusar ut, sätter nosen mot vinden, ruskar på öronen och försöker spänna upp kroppen så att han ser större och kaxigare ut än han är. Sedan fladdrar ett löv förbi, eller en fågel, eller....bara en unghunds knäppa fantasi och *swoooooosch* så springer man till matte i 190 km/timmen (för matte har inte ens hunnit stänga dörren efter den så kallat "nödiga" hunden), och så in igen. Om matte mot förmodan skulle ha hunnit stänga ytterdörren så skäller knäpphunden alldeles hjärtskärande förtvivlat och bara MÅSTE in igen - och det på momangen!

*springer förresten och släpper in den skällande hunden som jag släppte ut för exakt 3 sekunder sedan*

Så där håller det på.... Även på nätterna! Och då ska "vargen" ändå bara ut och sätta sig på trädäcket och titta på fullmånen...!! Ingen kissnödighet där inte! *gäspar trött* Tur att det bara är en gång i månaden.

Vi kvinnor har mens. Män har mans. Vår hund har måns(*). *suck*

(*) måns är ett alldeles ny(egen)påhittat uttryck för all typ av mångalenhet.

Att valpars tänder är som sylvassa nålar känner de flesta valpägare till... Så även vi. Dobby vill gnaga på allt och alla - inte hårt, men HELA tiden. Vi jobbar stenhårt med att få honom att sluta smånafsa efter våra händer. Nu verkar i alla fall det värsta kliet i tänderna vara över eftersom han bara har 2 tänder kvar att tappa (tror jag). :D

Har haft koll på hans nedre vänstra hörntand nu några dagar eftersom jag har sett att hans nya tand har varit på väg upp medan den gamla sitter kvar. Lite extra dragkampslekar har därför funnits på agendan - vore skönt att slippa åka till veterinär och få den utdragen tänkte jag. Pudlar kan ju ha svårt för att släppa hörntänderna...

Tyvärr har ingen av mina ansträngningar hjälpt, Dobby har sprungit runt "dubbeltandad" och matte har våndats över felaktigt bett i vuxen ålder. Men så igår lekte Dobby med sitt älskade leksaksfår - numera kallat "offerlammet" - och så mitt i leken avbröt han sig och tittade på mig. Jag gjorde som jag brukade och frågade:

"Vad är det?"

Dobby plockade då upp "offerlammet" och kom springande till mig. Det fina vita fluffiga lammet var täckt med blod och Dobby såg omåttligt stolt ut;

"Titta matte, jag har dödat det!" såg han ut att säga.

Efter en snabb koll i munnen insåg jag att Dobby inte längre var ett dubbeltandat monster, utan en pudel med Hollywoodsmile! Och lammet, ja det åker nog i tvätten...

Nu på lördag är det dags för klippkurs hos Pudelklubben. Det ser jag verkligen fram emot! Ska bli skönt att få info om hur man klipper och vårdar en pudel så att vi slipper fortsätta att treva oss fram...

Vi hade förresten pälsvårdsstund idag och valde den här gången att hålla till i tvättstugan (vi har en stor sådan!). Vi har nämligen en STOR tvättho med dushblandare, så det var bara att ställa ner Dobby där och duscha honom - i bekväm arbetshöjd! :) Och vilken skillnad! Vår bångstyriga pudel blev som ett lamm när han blev tvungen att hålla sig uppe på bänken. Hallelujah! :) Det gick därför undan med pälsvården, även om han fortfarande vill rulla ihop sig som en liten boll när vi ska föna honom. *skrattar*

Matte passade dessutom på att klippa pudeltussens öron för första gången. Lite hackigt och ojämnt blev det - men gud så söt Dobby blev! Han har ju så korta öron! xD De flesta som har pudel säger att deras pudlar har så långa vackra öron (och rasstandarden understryker ju också det), men jag är så lycklig att min lilla pudel har korta söta öron som gör att han ser ut som en liten koalabjörn! :)

Eller, nja... Men jag måste säga att jag är nöjd med fönsterputsutrustningen jag köpte på Hornbach i höstas! :) Att putsa går som en dans - och nu är jag äntligen igång! :) Dobby springer runt ute och jagar pinnar istället, det där med att putsa fönster förstår han inte alls. Det är mycket roligare att hoppa upp med leriga framtassar mot altandörrens glas för att busa med katten som sitter innanför och försöker jaga trasan som matte putsar fönstret med. *suck*

Har (trots Dobbys medverkan) avverkat 5 fönster & 2 stora dubbeldörrar i glas... *pust* På utsidan alltså - bara 5 fönster och 14 insidor kvar...

Tog precis en paus för att gå in och ta en välförtjänt kopp kaffe, satte mig ner vid köksbordet och tittade ut för att beundra mitt verk. Och vad ser jag - jo, det REGNAR!!! Ibland är gudarna inte snälla alls!

Vi har strul med Internet OCH telefonin. Det började redan i fredags med att vi hela tiden blev utkastade från nätverket. Kontakt med Bredbandsbolaget på lördagen resulterade i ett nytt modem som damp ner i brevlådan igår (tisdag) - snabba ryck måste jag säga. Vi har nämligen helt andra erfarenheter sedan tidigare... (läs: 6 månader utan tv!) Så därför en eloge till BB som levererade så snabbt! (haha, vad roligt det blev. BB, leverans - ja ni fattar!)

Kopplade in härligheten och fick anslutning! Hurra! Bara för att konstatera att vår fasta telefoni inte heller fungerar och förmodligen har påverkat uppkopplingen med modemet. Håhåjaja! Supportsamtal till Telia står alltså på agendan idag. *suck*

Undra om jag kan få Dobby att lära sig att ringa och skälla på Telia - tål att tänkas på... ;)

Förra veckan var jag inte så nöjd över att jag inte hade putsat fönstren innan första advent. Den här veckan är jag desto gladare! Stormens framfart har gjort att det ser ut som om någon har fettsprayat våra fönster! Jag skojar inte! Det ser ut som att våra fönster istället hör hemma på ett sunkigt hamburgerhak med sin stekos-imma och fettdrypande yta...

Så idag ska fönsterputsprylarna fram! Här ska fejas!

Eller förresten, jag gör det imorgon... det ska visst bli kuling igen ikväll.

Det var storm i helgen... om det nu var någon som missade det. Vi missade det definitivt inte eftersom stormen tog med sig både fasadbelysning och vindplåtar i sin framfart! Vindstyrkor på upp till 30 m/s, snudd på orkan (>32 m/s) drog fram genom gatorna under söndagen och vi tog det säkra före det osäkra och satte på hunden både koppel och blinkande halsband när han skulle ut och rastas. Så som det fladdrade i både öron och päls på vovven såg det ut som att han skulle lyfta vilken sekund som helst!

Tur ändå att han tog stormen med ro. Han ÄLSKAR nämligen när det blåser! Ställer sig ofta mot vinden längst ut på trädäcket och låter öronen fladdra medan han lyfter nosen och formligen SUGER i sig alla intressanta dofter. Det var först när vinden tog ordentlig fart på söndagskvällen som inte ens Dobby tyckte att det var roligt längre utan uträttade mycket snabba ärenden i trädgården.

Dagen efter stormen fick vi ringa nödsamtal till vår plåtslagare som fick komma och klippa av den 2 meters kopparplåt som hade släppt och som hängde och dinglade farligt nära ett fönster! Vinden hade fått kopparspiken att släppa från underlaget! Han fick gå igenom resten av plåten och spika in flera spikar igen... Jösses, vad lite vind kan göra! Vi är glada över att vi är lite saktfärdiga här hemma också. I flera månader (ÅR, vid närmare eftertanke!) har vi pratat om att ta ner tv-antennen som sitter kvar uppe på taket som ett monument över svunna tider. Idag är vi GLADA över att vi låtit den sitta, för utan det tvärstag som håller fast antennen hade hela vindplåten lossnat - och förmodligen flugit in till grannen! Vi pratar 10 meter kopparplåt i 30 m/s! Det hade inte varit en rolig historia... Nu blev istället konsekvenserna en liten bit ny kopparplåt (eftersom vi kunde återanvända stora delar av den som hade lossnat), ny inklädnad runt ytterdörren, en nerplockad tv-antenn MEN ett tvärstag som blir kvar som stormskydd! :)

Dobby har fått ärva en jättefin vinteroverall från Hurtta av Ozzie (mina föräldras tibetanska terrier). Den anlände med posten igår och idag fick den sin första testkörning. Dobby var från början ytterst tveksam till om den där prasslande prylen verkligen inte var farlig, men efter att ha fått i första tassen så insåg han det nog var lika bra att stå still så att matte fick stöka färdigt.

När overallen väl var på så rörde han sig som vanligt. Tassade runt ute och såg både skamsen och mallig ut samtidigt. :) Det var först när han började leka i den som krumbukterna kom. Som tur är fick jag det på film.... ;)

Känns jättebra att vi faktiskt har en overall till honom nu. När det är blaskigt väder blir han så förbaskat skitig. Då är det skönt att bara behöva tvätta tassar, och inte hela hunden efter en runda i skog och mark (eller slaskig stadstrafik för den delen..).

Jag vet inte vad det beror på, kanske det faktum att jag jobbar hemifrån? Men i år har jag klivit helt ur mina vanor. Jag som brukar julpynta och komma ihåg att plocka fram adventsstakarna nån gång runt den 3:e eller 4:e advent....

Men i år har jag adventspyntat IDAG! Hela 5 dagar INNAN första advent! *stolt*

Vi kommer nämligen inte att ha barnen hos oss varken på jul eller under nyår så vi får fira julmys under adventshelgerna istället. Av den anledningen ville jag överraska dem med att det var mysigt och juligt redan nu när de kommer till oss på fredag. :) Det ÄR ju ändå 1:a advent på söndag!

Så nu sitter jag och myser bland all julbelysning och lyssnar på julmusik... :D Jag brukar vanligtvis alltid inse några dagar innan jul att jag ju tycker att det är MYSIG med allt som ska pysslas med innan jul, men då har jag väntat för länge och så blir allt bara jäkt och stress ända till kl. 14.00 på julafton då man eftersvettande tar emot gästerna med andan i halsen... Så blir det inte i år! (mest kanske på grund av att vi inte ska ha några gäster i år...) *fnissar*

Hoppas bara att hinna med att sätta upp lite gardiner också nu innan barnen kommer, vore ju mysigt med tanke på att vi i dagsläget inte har NÅGRA gardiner. Tyvärr är det ju en förutsättning att man har gardinstänger också - därav gardinbristen. Vet att vi tog med oss några när vi flyttade till Lomma, men jag kan tamejsjutton inte hitta några, vi måste ha gömt dem ytterst väl! I köket och vardagsrummet har vi ju lamellgardiner så där är det inte någon panik, men jag skulle vilja att barnen fick det fint i sina sovrum så att de inte bara har persienner/rullgardiner. Ska se om jag inte kan lösa det på något sätt. Att åka till IKEA och shoppa känns inte som ett alternativ då det tar mååååånga timmar och Dobby är ännu inte van att vara ensam så länge. Max 45 min är vad han fixar i dagsläget. Kanske hittar man nåt fiffigt på nätet... ;) Hemleverans kanske?

(Hoppas bara att inte katterna, mest Alliz, får fnatt när vi får upp gardiner. De är inte direkt vana vid såna inredningsdetaljer...) ;)

Vi har börjat gå dagliga promenader med Dobby, han skulle explodera av energi annars! ;) Men vad vår annars rätt duktiga vovve inte är så duktig på är att gå fint i koppel... Vi tränar genom att gå i koppel hemma i trädgården med lagom mycket störning och då kan han gå hyfsat fint (i alla fall en stund). Men väl ute i stora vida världen kan inget godis i världen (eller matte heller för den delen) locka honom till att ha kontakt. Det är istället nosen i backen och draghunds-Dobby som gäller! *suck* Han KAN i perioder gå och ha kontakt med matte - men vi pratar 3-5 sekunder åt gången... och när jag då belönar genom glada tillrop och erbjudande om godisbelöning så struntar han bara i det. När vi dessutom är på väg hemåt, oavsett var vi har varit och promenerat så känner lilla klipska vovven på sig att vi ska hem och då drar han som en TOK!

Att byta riktning hela tiden för att han ska inse att det inte är någon vits att dra har ännu inte fungerat. Inte heller att varken distrahera eller belöna med godis (eftersom det inte är intressant när vi är ute). Har testat alla hans favoriter; korv, torkad blodpudding, ost, köttbullar - även det nya torrfodret som han verkar älska! Men icket! Vovven blir både döv och blind och drar som en Husky.... Kanske skulle matte sätta rullskridskor på fötterna och låta hunden jobba lite.....? ;)

Tips någon?

...i alla fall om man letar efter torkad blodpudding! Sånt kan man göra lääänge tycker Dobby! Matte tycker att det är mindre roligt att leta efter stoppet i avloppet som gjort att det luktat URK i hela huset sedan igår kväll...! :(

Det är tur att det finns duktigt folk (läs: hjältar) som vill ta hand om vårt "skitgöra". Vi anlitade Spolarna när vi filmade och relinade avloppsrören i förra huset i Åkarp och vi var väldigt nöjda med både deras jobb och deras service. Så kl. 8.10 idag ringde jag till dem, en timma senare hade de redan varit här och spolat våra ledningar så nu är stoppet borta och det luktar inget längre! HURRA!

Kanske skulle fira lite med torkad blodpudding (för ja, matte tycker också att det är gott!) ;)

Dobby - nysnaggad och som alltid poserande med ett äpple! Vi kanske skulle ha döpt honom till Newton istället...!? ;)

Så var det dags! Vi insåg att Dobby såg mer ut som en lurvig nallebjörn än som en pudel... I och för sig har vi inte tänkt att han ska "se ut som en pudel" heller, men vi tyckte att det var dags för honom att slippa lite päls.Vi skulle därför jämnklippa honom med min sprillans nya klippmaskin Andis AGR. Och JA, jag är jätteglad att jag skaffade en sladdlös! Annars hade Dobby förmodligen lyckats snärja in sig själv i sladden på mindre än en minut... ;) Vi valde att prova klippa honom med Andis skär 3/4 HT som lämnar 19 mm.

Beväpnade med tålamod och massor av godis intog vi badrummet. Dobby tycker inte att dusch/bad är så himla kul (fast att blöta ner sig på stranden alt. i skog och mark är visst en helt annan femma...), utan det genomlids med tyst missnöje eller knorrande. Att bli fönad och borstad är mer njutbart, men den här gången var vi ju inte riktigt klara när Dobby såg ut som ett nybadat fluffigt pentroll (ni vet de där med håret på ända!). Det var ju då det var DAGS!

Dobby fattade inte alls varför han skulle stå stilla medan matte kittlade honom med den där konstiga maskinen... Att husse hade godis i handen som Dobby fick när han var duktig och stod stilla (eller kanske mer som en muta, hm....) funkade i ungefär 5 minuter, sedan tyckte Dobby att vi borde vara klara! Men vi härdade ut minst 5 minuter till bara för att det inte skulle se ut som att bara halva hunden var klippt... ;) Resultatet blev hyfsat jämnt, men vi bestämde oss för att ta fas 2 dagen efter.

Fas 2 innebar klippning med Andis skär 5/8 HT som istället lämnar 16 mm eftersom vi inte tyckte att det blev kort nog med det andra skäret. Den nya längden blev perfekt! Resultatet som helhet är däremot inte perfekt än, så vi ska köra en omgång till.... ;) Man lär sig hela tiden. :D

En stilstudie av vår busiga ögonsten.

Det är inte alltid lätt att ta fina bilder på en sprallig pudel... Tänkte göra ett försök idag eftersom vi ska klippa Dobby ikväll eller imorgon. Ville bara dela med mig av ett av de mindre lyckade försöken... ;) (se till höger)

Nedan ett av de mer lyckade... :D

Dobby må kännas bedrövlig just för tillfället (även om det nog egentligen är  mest matte som är bedrövlig...) med sin "upptäcka-alla-saker-med-munnen"-period. Men lika snabblärd är han i alla fall! Jag lärde honom för två veckor sedan kommandot "Tass", dvs att lyfta upp en tass i min hand - praktiskt när man måste torka av hans tassar när det är blött ute. Hur som helst så tänkte jag ta det ett steg vidare och be honom att ge mig "High Five". Så vid ett spontant tillfälle när han lyfte upp tassen för ett lägga upp den mot mitt ben (han gör ofta så) så mötte jag istället upp hans tass med min hand och sa "High Five". Sen fick han klick och godis. Efter 2 ggr hade han fattat grejen och nu gör han high five med lätthet! Sjukt smart kille! Och förmodligen också därför saker och ting känns lite tungt emellanåt eftersom matte har insett att det numera är Dobby som ligger steget före... dvs. lär sig ofog för att matte inte är tillräckligt duktig med träningen. Dags för bättring tror jag minsann (för matte alltså...)!

Våra bästa vänner fick barn i början av juli, en vecka efter Dobby föddes. Ända sen dess har vi funderat på när vi ska kunna åka och hälsa på dem. Vi längtar efter att få träffa hela nya familjen och få snusa på en len bäbishud! Men först flyttade de, och sedan fick jag lunginflammation - och sen kom Dobby till oss. Så vi har FORTFARANDE inte kunna träffa lilla Tyra-pyret.

Vi tyckte i alla fall att det smartaste vore att VI åker upp till dem eftersom de bor i Västerås (där jag själv har bott förut) och kanske inte vill ut och åka med liten bäbis. Det blir en trevlig utflykt även för Dobby tänkte vi och mitt i all glädje över att vi skulle kunna träffas så glömde jag alldeles bort att lilla familjen även har 2 katter som INTE ALLS skulle uppskatta besök av en lurvig Dobby på sina domäner....! *suck*

Så nu vet vi inte alls vad vi ska ta oss till. Ska nog gå in och kolla på hotell i Västerås och se om det finns några hundvänliga ställen som inte har något emot att inhysa både 2-beningar och 4-beningar...

Oj! Över en vecka sedan jag uppdaterade bloggen. Det är ju SKANDAL! ;) Känner mig som en dålig bloggerska...och matte.

Dobby och jag har allt fler "duster" på grund av att han just nu är inne i en "testa-gränser" period. Han testar hur många gånger man kan jaga katterna inomhus, hur många gånger man kan pocka på uppmärksamhet genom att bitas (utan att matte exploderar), hur många gånger man kan knycka ett par trosor eller kalsonger eller ett par smaskiga strumpor, och hur många gånger man kan vägra att äta den mat som serveras. Framför allt testar han hur många gånger man kan fejka att man behöver ut och kissa/bajsa (när man egentligen bara vill rusa runt som en tok och jaga pinnar och äpplen!) innan matte formligen KASTAR ut en när man springer i cirklar och piper för sjuttioelfte gången på en kvart...!

Mer regelbundna promenader/luktrundor och mer träning/stimulans känns som receptet på vad som kan bota Dobbys restlöshetsnojjor - för han KAN vara passiv utan större problem. Det kanske snarare är mattes BRIST på rastlöshet som kan vara problemet... ;) Kanske också lite brist på tålamod för tillfället. Imorgon är det i alla fall en ny dag - nya möjligheter - nya duster...

...skönt för kliande tänder och dessutom ROLIGT tycker Dobby! Mindre roligt tycker matte att det är att städa efteråt eftesom det ser ut som att hunden har lekt med orange konfetti! Men hellre det än att valpen gnager på händerna på resten av familjen...

...det är frågan. Och vi har har INTE klippt. Eller jo, matte har hyfsat till på huvud och tassar med saxen. Vant honom vid klippmaskinen genom att hålla den mot kropp och tassar, men KLIPPT honom - nä. Det är ju ingen som har någon klipperfarenhet i familjen och matte ska väl erkänna att hon var något nervös inför hela projektet...

Men igår tyckte vi att det var dags! Dobby såg mer ut som ett  murmeldjur om nosen än som en pudel, och allt hår på och under tassarna gjorde livet något halkigt för stackars vovven. Matte och husse barrikaderade sig i badrummet med klippmaskin, schampo, balsam, fön, saxar, karda - och en mer än skeptisk hund.

Till att börja med trodde Dobby att 'stå still' betydde 'åla dig som en mask ur husses famn', men till slut lugnade han ner sig lite. Att bli rakad i ansiktet var ingen höjdare och Dobby ville hela tiden kasta undan huvudet. Det hela fick en mycket enkel förklaring när matte satte baksidan av skäret mot sin arm och insåg att det var jättevarmt! Inte konstigt att Dobby blev en mask istället för en stillsam hund! Så det blev klippning av tassarna med sax istället medan skäret fick svalna. Då började Dobbisen slappna av och när vi sedan satte igång att raka ansiktet igen så SOMNADE han!! Förvånad husse och matte fick hjälpas åt att hålla upp honom så att det gick att komma åt att raka den slappa lilla vovven...

Det var därför en trött kille som hamnade i duschen med husse (matte tyckte att det inte var mer än rätt!). Inte världens roligaste att duscha tycker Dobby, men det GÅR att uthärda - bara man får kura ihop sig i mattes famn i en skön handduk efteråt. Att bli fönad är också mer skönt än hemskt, till vår stora glädje. Efter nästan 2 timmar var det ett fluffigt pudeltroll som klev ut ur badrummet, och vi insåg att det snart är dags för trimning av HELA kroppen... Hur det går förtäljer inte historien.

Dags för träning igen! För matte & husse alltså, träning för Dobby är det ju dagligen... Vi hade inte lika tur med vädret den här gången, det var kallt och dimmigt - men det varken regnade eller blåste så vi får vara glad för det lilla. ;)

Idag var det fler kontaktövningar, 'gå fint', och påbörjan till inkallning som stod på dagordningen. Idag var Dobby definitivt utvilad eftersom han blir så loj när det är dåligt väder. Han sov hela förmiddagen OCH i bilen...! Däremot hade han problem med koncentrationen eftersom han är en sån mattegris. Han förstår inte alls att han ska vara fokuserad på husse istället. Vi bestämde därför att matte skulle göra övningen en gång först med Dobby, sen skulle husse ta över - och det funkade!! Mycket bättre fokus vilket gjorde att husse också tyckte att träningen blev roligare!

Vi bestämde oss även för att byta inkallningsord. Vi har "tjatat" med 'kom' så mycket att det inte längre är inkallning utan istället har betydelsen 'följ med mig'. Vi började därför ladda ordet 'hit' (som vi ju inte hade tänkt använda...). Vår duktiga vovve lär sig snabbt, så vi ska hem och öva mera.

Först Marwins avlivning och nu till Kattens veterinär i Kävlinge med Charlie för att ta reda på vad som är fel med hans mage. Känns som att det är mycket sjukligt just nu. Tur att vi har en frisk och pigg katt och en mycket kärleksfull och tröstande liten valp. Han kurar ihop sig tätt intill och pussar bort våra salta tårar och lägger ena tassen på vårt bröst och tittar på oss menande; "Men matte/husse var inte ledsna, allt är ju som det ska..." Söta lilla knytte, vad skulle vi göra utan dig?

...älskade Marwin, nu när du inte längre är fast i din gamla orkeslösa kropp. Spring som vinden över öppna fält och jaga alla tikar du vill! ;) Tack för fantastiska år fyllda av kärlek, och ett och annat grått hår. Vi saknar dej!

Imorgon är det dags. Veterinären kommer hit och Marwin ska få somna in i stillhet. Han andas tungt nu och kroppen hänger inte med längre, så det ska bli skönt (men jättesorgligt!) att få ge honom 'fri'.

Alla barnen vill inte vara med vid själva insomnandet, vilket vi självklart respekterar. Alla måste få ta farväl och sörja på sitt sätt. Lilla kloka Mi vill dock vara med hela tiden och när hennes mamma frågade varför svarade hon:

"Men Marwin ska ju åka upp till himlen, då vill jag hålla honom i tassen och följa med honom en bit på vägen." Underbara, älskade unge!

Och vi bara gråter.

Passade på att väga Dobby idag. Det är så lätt att glömma bort i vardagen, men jag vill ju veta hur han utvecklas. Han blir 17 veckor på tisdag och har varit hos oss i över 4 veckor nu. Tänk, det känns som om att han alltid har varit här...

Lilla killen är inte så liten längre, när han kom till oss vägde han 4 kilo och nu - 4 veckor senare väger han nästan 6 kilo! Vi anar att han kommer att bli en stor mellanpudel på 10-12 kilo, kanske mer... Mankhöjden var inte det lättaste att kolla, men jag fick det till 34 cm. Gissningsvis hamnar han någonstans runt 42-45 cm i mankhöjd som vuxen, precis som hans pappa Denny och bror Malte som är 44 cm. Så ett gränsfall alltså, eftersom mellanpudlar bara ska vara 35-45 cm höga. Kanske en "fuskstorpudel" som vi har lagt vantarna på.... ;)

Vi får vänta och se.

Kampen om en rumsren Dobby fortsätter. På veckorna när matte har stenkoll på honom på dagarna så händer det inga olyckor inne, inte heller på nätterna. Men så fort resten av familjen kommit hem, eller det är helg och matte sänker garden och tycker att resten av familjen också kan hålla koll - DÅ kissas och bajsas det inne!

Det är nog onödligt att påtala att matte inte är helt nöjd med detta... Inte för att Dobby inte gör rätt, utan för att resten av familjen är som zombies! Men vi fortsätter att träna, träna, träna. Framför allt på att Dobby ska bli tydligare i sina signaler på att han vill gå ut.

Att man kan ha så tur med vädret! För andra veckan i rad har vi strålande sol på vår valpkurs. Helt fantastiskt med tanke på att vi nu är i slutet av oktober!

Dobbys version av uppladdning inför kursen var tyvärr inte den bästa. För första gången sedan han kom till oss så sov han inte en blund på förmiddagen. Han var helt hyper och ville bara leka, leka, leka. Vi försökte med allt; stängde in honom i valphagen för att han skulle komma till ro, gjorde "ryggsäcken" med honom och strök honom över bröstet, aktiverade honom genom spår och promenad för att han skulle göra av med energi och bli trött. Inte ens att åka bil fick honom att slappna av och somna - vilket det ALLTID brukar göra annars. Det innebar att vi hade en övertrött och hyperenergisk valp med oss på kursen. Inte bästa upplägget direkt...

Trots det uppförde han sig ändå relativt väl. Vi gick igenom 'sitt' och 'ligg' bland annat och i och med att vi redan har tränat på det med Dobby så gick det fint trots hans hypertillstånd. Han hade dock vissa svårigheter att förstå att det var husse han skulle träna med och inte matte... Vi tränade även på 'stanna', vilket vi inte gjort förut - men han lär sig snabbt och även det gick fint. Vi ska öva MYCKET på det kommandot eftersom jag vill ha en hund som kan stanna och stå kvar när situationen så kräver, tex när man öppnar en bildörr, ska över en trafikerad väg m.m.

När kursen var slut bestämde vi oss för att jag skulle köra och husse skulle ha Dobby i knät för att se om han kunde koppla av. Det tog 30 sekunder, sedan sov han. Efter ytterligare 90 sekunder sov även husse...

Usch! Vilken dag! Idag har Marwin verkligen inte haft en av sina bra dagar. Han stapplar omkring och orkar knappt gå. Han har dessutom ramlat 4-5 gånger och fått 2 helkonstiga "balansanfall" där bakdelen helt verkar tappa styrka och styrsel och han går bara i cirkel runt sin egen axel... Sviterna från det både vi och veterinären tror är schäfervinglighet (Degenerativ Myelopati) börjar vara allt för påtagliga för att "ignorera" längre. Vi står inför det oundvikliga, att Marwin ska få somna in.

Vi får vara glada åt att vi har fått hela 14 år med en fantastisk vovve, som sin rasblandning till trots, har levt ett långt och aktivt liv! När vi väl har bestämt oss för ett datum (troligtvis till veckan) så kommer Marwin att få somna in i hemmets trygghet tillsammans med familjen. Ingen stress iväg till ett stökigt djursjukhus utan värdighet och stillhet med de sina.

Det känns tungt, men rätt.

Eller ja, inte riktigt. Men det har regnat ute idag = Dobby kissar hellre inne än ute i våta gräset där man dessutom blir blöt på ryggen av allt infernaliskt droppande. Därtill måste man stå still och bli TORKAD innan man får göra nåt kul. Nä, bättre kissa direkt på golvet så slipper man gå ut i regnrusket...

Mitt och Dobbys resonemang skiljer sig åt rätt väsentligt på den punkten! Jag jobbar därför på att översätta mina regler till hundspråket så att vi kan förstå varandra... Dobby vann på förmiddagen och jag på eftermiddagen, så ställningen just nu är 1-1. Vi får väl se vem som vinner.

Dobby och katterna är ännu inte bästa vänner. Charlie bryr sig inte så mycket om den svarta, skälliga tussen som yr runt honom. Alliz däremot reagerar med skräckblandad förtjusning; ena stunden sitter hon 10 cm från Dobby och bara tittar på honom, nästa rusar hon ifrån honom medan han skällande rusar efter, sedan initierar han eller hon till lek... Vi får väl se hur såta vänner de blir så småningom... Här kommer i alla fall lite bildbevis på att Dobby VILL leka med Alliz.

Just nu är det tugg, tugg, tuggande för hela slanten! Tugg på strumpor, tugg på skor, nafsande i händer, gnagande i fårskinnsfällen, smaskande på pläden och slitande i sin egen hundsäng... *suck*

Gissar att det kliar nåt alldeles galet i de små sylvassa valpgaddarna. Tack och lov förstår han att han gör fel när vi säger till honom och han blir själglad när vi ger honom beröm när han gör rätt.

Igår tränade matte och vovven på den kontaktövningen som vi lärde oss på valpkursen. Dobby fattar snabbt och bara för att det gick så bra så fortsatte vi med andra kommandon, så nu kan han; 'sitt', 'ligg', 'dansa' (även om det mer är hopp), 'skall', 'kom', 'låt bli' och 'nej' (som vi ju inte alls skulle använda...). Han förstår även 'stanna/stanna kvar' när vi använder det när han står vid dörren, grinden eller bilen. Om vi däremot står på gräsmattan eller inne i köket och övar 'stanna' så tycker han mest att matte är knäpp och förstår inte alls att han inte ska vara där jag är.

Stackars Charlie är fortfarande inte bra. Han har blivit piggare nu när han har ätit antibiotika i snart 1 vecka. Han kommer fram och kelar och leker till och med lite med Alliz ibland, men hans besök på kattlådan resulterar i sanering och mattes och husses användning av doftspray för FY för den lede vad det luktar!!

Vi brukar inte vara så kräsna, men det är verkligen vedervärdiga lukter som kommer ur den kattrumpan! Inte har det blivit bättre med avföringen heller, eller jo, ingen blod längre men fortfarande slemmigt och löst. Har varit i kontakt med veterinär som ska ordna remiss till ultraljud/röntgen och blodprov så att vi kan reda ut vad felet är.

Han avskyr dessutom antibiotikan numera och gör allt han kan för att spotta ut den flytande vätskan som vi ger honom. Det brukar resultera i att han ser ut som en rabiessjuk katt med fradgande mun eftersom han liksom blåser bubblor med den mjölkvita lösningen som vi sprutar in i hans mun. Stackars liten, han kommer inte att tycka om oss särskilt mycket efter den här pärsen är jag rädd...

Ikväll gick vi på en liten promenad med båda hundarna. Marwin orkar ju inga längre rundor och går (numera) fint i koppel så vi tyckte att det skulle vara bra om de var ute samtidigt. Kanske skulle Dobby lära sig ett och annat?

Till en början vill Dobby bara nosa ÖVERALLT, sen tyckte han att det var roligare att leka draghund! Det är förvånande hur stark en 5 kilos valp kan vara när han sätter den sidan till... Matte lät därför husse och Marwin gå i förväg och bytte sedan riktning om och om och om och om och om och om igen! Stackars Dobby blev alldeles förvirrad och undrade nog om matte hade blivit knäpp - men så plötsligt fattade han poängen och gick FOT(!) resten av kvarteret...! *gapar* Nåja, i alla fall så länge husse och Marwin var utom synhåll, för när vi kom ikapp dem runt hörnet blev han tossig av glädje igen. *ler*

Resten av vägen småjoggade matte med Dobby bara för att de skulle hålla jämna steg och matte inte skulle behöva slita och dra i kopplet, för när Dobby inser att vi ska gå hemåt så vill han gärna ta sig dit i full fart! Nu blev det istället att matte initierade en rolig springlek vilket gjorde att Dobby höll sig tätt intill i "springande fot".

Med lite mer träning kommer nog koppelpromenaderna att gå hur bra som helst!

Att ha Dobby och Marwin tillsammans har visat sig ha fördelar. Dobby har ÄNTLIGEN insett att man inte behöver springa efter matte så fort hon reser sig upp! "Marwin ligger ju kvar, så då kan nog jag göra det också" verkar han resonera. Att Marwin inte ORKAR annat än att ligga kvar behöver ju inte Dobby veta...

Det har dessutom gått jättebra att träna dem tillsammans. Säger jag 'ligg' så kastar sig (nåja) Marwin ner på golvet och Dobby är inte sen att följa efter. Kruxet är att ge dem godbiten som belöning, jag har redan blivit bortskämd med att Dobby tar godiset så fint att jag hade glömt bort att Marwin INTE gör det. Ett smärtsamt bett senare kom jag ihåg det igen...! Lösningen har blivit att jag släpper Marwins belöning på golvet precis framför honom och ger Dobby sin som vanligt. Det resulterar dock i att vi inte kan träna så länge eftersom Marwin liksom sjunker ihop i ligg så fort han ska ta sin godisbit = att han blir trött direkt! Jag har därför börjat träna Dobby mera utomhus för att Marwin inte ska bli stressad (eller sotis).

Det är så roligt att se när de går ut för att kissa också. Båda synkroniserar sitt kissande och vänder sig om samtidigt för att komma inspringande. *fnissar* Sötnosarna!

Jag var tveksam innan till att Dobby & Marwin skulle träffas, mest eftersom Marwin är så gammal och trött och inte har många veckor/månader kvar. Vi ville inte stressa honom i onödan och stöka till hans vardag, men så här i efterhand är jag glad att det blev såhär. Marwin hinner lära Dobby en del innan det är dags för honom att få somna in, och än så länge har det bara varit 'gott uppförande' i utbildningen. :)

I strålande solsken åkte vi idag på valpkurs. Sin vana trogen somnade Dobby i bilen efter bara 5 minuter. Vi verkligen ÄLSKAR den egenheten hos honom! :)

Väl framme möttes vi av 4 andra hundar (varav 3 hanar); en isländsk fårhund och en amstaff som båda var 15 veckor precis som Dobby, en 12 veckors amerikansk cocker spaniel och en 2-årig liten blandrastik. Samtliga hundar var ungefär i samma storlek - men med HELT olika lynne. Alla väldigt trevliga dock! :) Den isländska fårhundsvalpen var det fart på och han skällde glatt på allt och alla, amstaffen ville busa, lilla cockerkillen var lite sömnig, blandrastiken var nyfiken och Dobby - ja, han tyckte att alla de andra valparna var jätteläskiga och ville helst gå tätt intill husse och matte. Vi inser att det är SÅ nyttigt med den här socialiseringen för Dobby, han får gärna vara försiktig med andra hundar, men INTE rädd. Han lät ändå de andra lukta på honom och sniffade lite själv på Cockerkillen (han var ju så liten att han nästan försvann i gräset ute på träningsplanen!).

Själva träningen gick superbra! Dobby satt så lugnt och fint när Malin  på Björkhaga Hundskola berättade för oss om kontaktövningar och klickerträning. Vi bestämde efter ett tag att husse skulle vara den som tränade med Dobby på kurserna (eftersom matte tränar så mycket med honom hemma). Det blir dessutom mindre förvirrande för valpen om det är samma person han ska ha kontakt med vid övningarna (bra för husse att han får träna lite mera han också, mattes anm.).

Vi fick bl.a. träna kontakt genom att sätta en godbit i mungipan på oss själva, hönderna bakom ryggen och vänta på att hunden skulle ta ögonkontakt med oss. Dobby fattade på en gång vad det handlade om (även om han försökte få kontakt med husse & matte samtidigt, han såg något skelögd ut...!). Att öva 'sitt' gick lekande lätt så länge det var matte som sa 'sitt', husse fick traggla lite mera... *fnissar*

Känns skönt att vara igång med träningen och ser fram emot nästa träff, och även teorilektionen på torsdag! :)

Ikväll var det dags för Dobbys första mötet med Marwin. Jag var lite nervös innan, men jag insåg att om jag var nervös då skulle Dobby bli det också - så jag ställde in mig på att vara lugn och att allt skulle gå fint.

Jag tog Dobby i koppel och gick bort till en liten gräsplan vid vår gästparkering. Husse, som hade hämtat barn och Marwin tog med Marwin och kom och mötte oss där. När Dobby såg att det var husse som kom blev han jätteglad - ända tills han insåg att husse satt fast i en konstig gul best i ett snöre, som dessutom gav upp ett grovt (men glatt) skall. Då försökte vår lilla valpis sätta kursen åt rakt motsatt riktning...! Matte ignorerade helt det beteendet och gick istället fram och hälsade på "besten", vilket visade sig ha önskad effekt. Dobby gick också fram och nosade, och Marwin som den lugna luns han är, brydde sig inte alls utan lät den lilla ulltussen sniffa allt han orkade. Efter bara några minuter var båda hundarna lugna och vi styrde kosan hemåt, och Dobby (som egentligen gick i koppel med matte), kilade in sig mellan husse och Marwin och gick fot hela vägen hem! *fnissar*

Väl hemma gick husse och Marwin in medan jag och Dobby stannade kvar ute och lekte en stund. Sedan släppte jag in Dobby helt sonika - och det gick helt utan problem. Inget gläfsande, gnabbande eller revirhävdande - båda hundarna accepterade varann direkt. Vi är så glada över att vi har så duktiga hundar!

Idag har Dobby fått sitt första bad... Han var väl måttligt imponerad, men skötte sig fint! Varken pep eller gnällde, men gäspade däremot ljudligt, förmodligen för att lugna sig själv och påpeka för matte att han inte var helt nöjd med situationen... Men han stod ändå stilla och lät mig duscha honom, inte ens när han fick vatten över huvudet reagerade han särskilt mycket.

När vi kom ut ur duschen blev han så lycklig när han fick skaka av sig och hela han utstrålade: "visst var jag duktig matte, skönt att vi är klara!" ända tills han insåg att han skulle torkas också... Då sjönk svansen och han kurade ihop sig som en boll på golvet och ville inte alls varken stå eller ligga på ett sätt som underlättade för matte att föna honom. TUR att han har så lättskött valppäls att jag kunde föna och borsta om vartannat, annars vet jag inte hur det hade slutat. Nästa gång ska vi nog vara två när vi badar och fönar.

Gläds ändå åt att han inte verkar vara rädd för (men inte heller särskilt förtjust i) varken dusch, karda eller fönen! :) Lättorkad päls har han också den lilla rackaren, tog nog inte mer än 40 min från det att vi klev in i duschen till att vi var helt klara - och då sköljde jag ändå NOGA och fönade honom helt torr!

Passade även på att klippa honom på huvudet så att ögonen kom fram igen. Med mattes bristande klippvana resulterade det i att han numera är en "plattskallepudel", men som tur är så växer det ju ut igen!! ;) Han är hur som helst en liten fluffig boll just nu, med jätteskön päls! Till min stora glädje så kliar han sig inte alls lika mycket som när han hade badat hos uppfödaren.

Om 2 timmar ska Dobby & Marwin få träffas för första gången *håller tummarna*. Självklart ska de få träffas på neutral plats först, och vi hoppas att allt går bra! :) Återkommer med resultatet senare...

Idag har veterinären varit här. Vi är så lyckligt lottade att vi har en hemveterinär, dvs. en som gör hembesök. Är underbart att slippa behöva packa in djuren i bil och åka till ett stökigt djursjukhus för kontroller. Inte är det dyrare heller, snarare tvärtom. Kan verkligen rekommendera Anna-Karin Andersson!

Det var dags för Dobbys andra vaccinering idag och det gick utan problem (förstås!) ;) Han brydde sig inte alls om sprutan utan tog allt med ro. *glad*

Hon tyckte att han var en fin valp i perfekt hull (skönt!), bra päls och ett hjärta som tickade på precis som det skulle.Hon noterade att han var aningen "försiktig" när han skulle hälsa och undrade om han var ängslig av sig. Jag dementerade, eftersom jag tyckte att Dobby bara gjorde precis som vi har lärt honom: han gick fram och nosade på henne, tog sedan kontakt med mig genom att komma till mig och ta ögonkontakt, jag sa då "varsågod och hälsa" och han gick fram och satte sig framför veterinären så att han kunde bli klappad och få ge några glada pussar. Helt perfekt i mina ögon! :) Jag vill ju inte ha någon vildvalp som rusar runt och älskar alla, det gör oss inget om han visar mindre intresse för främlingar än för familjen. ;D Hon korrigerade sedan sin uppfattning, efter att ha tillbringat 2 minuter i vårt kök, eftersom Dobby gick och lade sig på hennes fötter. *skrattar*

Med kissen Charlie är det däremot sämre. Han har varit så dålig i magen i några veckor nu och har börjat ha blodblandade, slemmiga diaréer. Han har dessutom gått ner 8(!) hg sen mitten av augusti, dvs. en femtedel av hans totala vikt...! Han är dessutom hängig och inte lika social. Har dessutom börjat kräkas senaste dagarna. Veterinären såg direkt på honom att han inte var pigg men tyckte inte att han uppvisade smärta när hon kände igenom hans buk, däremot tyckte hon att hon kände en liten knöl (huga!). På grund av hans tillstånd börjar vi med antibiotika idag, och om det inte har hjälpt inom några dagar ska han in på ultraljud och/eller röntgen. Lillgubben då. Vi får hålla tummarna att vi får i honom antibiotikan också - är inte så säker på att Charlie gillar hallonsmak(!?) på medicinen...!

Vi hoppas att han snart blir bättre.

Kommer att bli en trött dag idag. Dobbys rutiner blev helt rubbade igår eftersom han däckade redan kl. 19. Brukar inte vara förrän vid 21-tiden som han vill kura ihop sig när matte tittar på tv. Han fick en kvällsrunda när jag gick och la mig vid 23.30, sedan när husse kom och la sig vid 01.30 ville han ut igen och både kissade och bajsade då(!). Sedan väckte han mig kl 5 och ville ut och kissa igen... Halv 7 var det sedan tur för en ny bajsrunda...

Trött husse och matte sov inte så bra och lovade varandra att hålla igång valpen längre på kvällen...! Han har ju sovit hela nätterna innan. *gäspar*

Idag var vi ute i skogen med Dobby. Vilken skillnad det är på honom nu och för 2 veckor sedan! Han är mycket modigare, mer självständig och går med nosen i backen mest hela tiden.

På väg från bilen till skogen fick han gå i koppel - och han var helt hopplös! Inte på grund av att han gick i koppel, utan för att vi hade parkerat på Brukshundsklubben och det luktade förmodligen gudomligt spännande överallt enligt Dobby. Det tog nästan lika lång tid att ta sig de tvåhundra meterna från bilen till skogen som det sedan tog att gå hela skogspromenaden! *skrattar*

När vi väl kopplade lös honom så höll han sig intill oss och hade hela tiden koll på var vi befann oss. Inkallningen fungerade toppen (om än inte helt 100%) och han är helt klart mer "lydig" när han är lös. Även om hästbajset han fick korn på var mer intressant än både husse, matte och all korv de kunde erbjuda! ;) Husse insåg även att han nog behöver träna mer med lilla valpen eftersom Dobby i alla lägen väljer matte framför husse.... ;)

En trött valp somnade sedan nästan direkt vi kom hem, och matte fick karda honom och genomförde första kloklippningen i hans sömndruckna tillstånd. Han blinkade inte ens... :D *jublar*

Hoppas det beteendet håller i sig.

Matte och Dobby är inte vänner  just nu. Kommunikationshaveri kallas det visst.

När matte för sjuttioelfte gången föser undan Dobby från gräs och grus som han desperat tuggar på lägger hon för en gångs skull till ett bestämt; "NEJ!". Dobby verkar alldeles ha missförstått detta kommando till att betyda; "Bit matte så hårt du kan i handen och spring sedan gnällande därifrån".

Så nu sitter en trött matte med pulserande fingrar, läppjar på en kaffe och söker på hundforum efter "Guiden till hundspråket" medan en likgiltig Dobby ignorerar problemet med att sova... Håhåjaja!

Idag fick Dobby (och matte) möta regnrusket ett antal gånger... Redan på morgonen regnade det ymnigt och lilla valpen tyckte inte alls att det var särskilt kul! Behöva kliva upp ur sängvärmen för att gå ut och kissa i allt det där våta? "Nä, HU!" tyckte Dobby och kissade istället på altanen... (som i och för sig redan var våt den med).

När det var dags för andra kissturen plockade matte fram fina regntäcket. Det möttes av en viss skepsis, men när torra Dobby insåg att det där konstiga på ryggen faktiskt höll honom torr fick han lyckofnatt! Han rusade runt i trädgården som en galning och busade med allt som gick att busa med. Han vågade sig till och med upp på en av jordhögarna som han tidigare undvikit som pesten. Nu tyckte ju i och för sig inte matte att det var den roligaste idén just idag eftersom jordhögen mer liknade en lerhög - och därmed även Dobbys tassar...! Men en lycklig valp får en att tåla de konstigaste saker.

När väl regntäcket var på så tycktes inte regnet bekomma Dobby, däremot blåsten som fick allt utomhus att låta så konstigt. Överdraget till grillen var bland det läskigaste när vinden fångade det så att det smällde till, och allt konstigt gnisslande i trädgrenarna. Dobby såg helt vettskrämd ut i några sekunder, men när matte (med viss svårighet av allt huttrande) var helt obrydd så lugnade sig även Dobby och sprang faktiskt och kissade... på gräsmattan! *glad* Endast 1 olycka inomhus idag.

Vi har också fått prov på att vår valp faktiskt KAN skälla. Efter snart 2 veckor med honom började vi faktiskt undra, men uppenbarligen finns det saker som är värt att skälla för. Matte (som befann sig i badrummet) hörde ett underligt pipande, gnällande och gruffande från köket. När jag kom ut från badrummet kom Dobby springande och dutt-dutteli-duttade så karaktäristiskt på mitt ben (vi borde förresten ha döpt honom till Dutten istället!) och försökte förtvivlat få min uppmärksamhet.

Väl ute i köket såg jag orsaken, Charlie hade lagt sig bekvämt till rätta i Dobbys säng! Dobby studsade runt och pep och tittade mellan mig och katten och undrade vad han skulle ta sig till. Sedan ställde han sig framför sängen och började skälla så att han hoppade upp och ner på stället. Charlie bara tittade på honom och undrade varför den konstiga dunbollen var så upprörd, han tittade på mig som för att säga; "matte, vad är det för fel på den där, han verkar trasig...". Jag fick till slut schasa bort honom från sängen, vilket ledde till att Dobby fick fart under tassarna och jagade ut Charlie till hallen där han stod och gläfste åt honom som för att säga; "Rätt åt dig, din sängtjuv!!". Sedan kom han rusande tillbaka och lade sig på sin plats.... han har fortfarande inte flyttat på sig. ;) Men när jag väl reser på mig för att gå till sovrummet så VET jag att han kommer att följa mig som en skugga. Det ska förresten bli Dobbys alternativa indiannamn; Duttande Skuggan. :D

Glömde ju... Dobby upptäckte idag att det låg roliga bolliknande saker i gräset under ett av äppelträden... Han var snabbt igång med att bita i, bära runt, stampa på och leka förtjust med de äpplen som hade trillat ner från trädet. Han rusade runt som en galning med äpplen i munnen! Ännu gladare blev han när han insåg att de gick att gnaga på... ;)

Lyckades faktiskt filma lite av hans tokryck. Äpplen är väl inte det bästa för små valpmagar, men han fick i sig SMÅ mängder - och hellre äpplen än stenar tycker i alla fall jag!

Dagarna tickar på och målet för dagen var att backa i rumsrenhetsträningen. Första veckan, när det bara var jag och Lasse här hemma, hände bara 2 små olyckor på väg mot ytterdörren och vi var superglada.

Nu när barnen har kommit hit och det är lite mer liv och rörelse så är Dobby inte lika tydlig i signalerna och jag förmodligen inte lika uppmärksam. Det har resulterat i inte mindre än sisådär 10 kissfläckar, och 2 små bajshögar på de två (före detta) VITA mattorna vi införskaffade innan lilla valpens ankomst.

Mattorna behövdes som stadigare underlag för Dobby eftersom våra bambugolv är lite hala. Till Dobbys stora glädje fungerar mattorna även bra som "avstamp" när man jagar sina leksaksdjur runt hela rummet. Vi insåg naturligtvis redan vid inköpet det opraktiska med vita mattor, men de kostade bara 250 kr/st och är 140x200 så då accepterade vi att de bara fanns i vitt (numera valpkissgula).

Men nu är mattorna bortplockade för att inte locka till fler praktiska och trygga kisspauser inomhus - och till min stora glädje har det fungerat hela dagen! Visserligen för att jag gått ut med honom var 45:e minut vilket kan ha nåt med saken att göra... ;)

Men.... nu regnar det ute och då är det tydligen inte alls lockande att gå ut i det våta gräset och göra det ännu blötare. Mer praktiskt att bara sitta på (den BLÖTA) altanen i en kvart, vägra att kissa, för att sen gå raka vägen in och kissa på golvet...! *suck* Man får trösta sig med att det (förhoppningsvis) är snabbt övergående och att han ju är underbar i allt annat! :)

Kanske ska bygga nåt utskjutande tak vid en av husets gavlar dit regn och snö inte når så att Dobby får en egen torr kissplats.... *funderar*

Äntligen ska hemsidan fungera igen! Många turer hit och dit med webbhotell och domäner som strular. Nu hoppas jag i alla fall att det ska fortsätta funka.

Framgång även på andra plan; Dobby har ÄNTLIGEN fattat att det där med pälsvård ju kan vara mysigt! *jublar* Så fort jag har tagit fram borsten har han reagerat med "ska vi leka?" och har bara velat bita i borsten (och mina händer). Jag har tränat massor med positiv förstärkning och godisbelöning för att han ska gilla borsten. Vilket har resulterat i att jag fått borsta typ 3-4 drag sedan bits han igen. Han fattar inte alls att han ju är en PUDEL vilket innebär att han MÅSTE tycka om pälsvård - eftersom det lär bli mycket av den varan! Så idag, efter att ha läst på en massa forum insåg jag att jag inte hade testat att använda kardan istället för borsten.

Sagt å gjort så gick jag och hämtade karda och godis - och till min stora glädje (och förvåning) lät han mig borsta HELA honom - inklusive mage, öron, hals och tassar! *hoppar runt av lycka* Kanske är det så att borsten har känts obehaglig eller kittlat...?

Hur som  helst är jag glad över framgången eftersom jag har tänkt bada honom på lördag och då måste jag ju kunna borsta honom innan så han inte blir ett tovmonster av tvätten.

Just nu ligger det en fluffig väldoftande valpsing vid mina fötter - perfekt läge för att få lite tid till att jobba!

Idag har jag och Dobby övat på att vara passiva.... konstigt nog känner jag mig helt slut! Har bland annat försökt lära honom kommandot "sov du", dvs. att han ska kunna somna om när han vaknar av plötsliga ljud eller om jag reser mig upp och går iväg (vilket han INTE kan än). Så fort jag rör mig på stolen vaknar han och flyger upp, så det ska vi definitivt öva på så att han verkligen får sin välbehövliga sömn utan att jag behöver sitta blickstilla i flera timmar. Har funkat rätt bra och han har sovit mer idag än tidigare.

Har även övat passitivitet ute, var perfekt väder för det - sol och värme som gjorde att vi kunde sitta ute på altanen i 25 minuter. Vi bara satt där och lyssnade på alla gräsklippare, lastbilar, flygplan, glassbilen, högljudda grannar tjattrande skator och barn, kvittrande fåglar och en prasslande igelkott i snåren. Blev faktiskt imponerad av att han slappnade av och VILLE vara kvar i mitt knä. (KAN ju bero på att han stunden innan fick värsta pudelfnattet och rusade rakt in i altanen med ena bakbenet och började pipa. Kollade igenom honom och hittade inget, men han lugnade sig lite efter det)

Han är fortfarande världens underbaraste hund, och vår 'positiva avbrytare', en speciell vissling, fungerar toppen! Varje gång jag visslar avbryter han det han gör och kommer rusande och sätter sig framför mig. När han äter gräs eller plockar upp stenar med munnen så spottar han dessutom ut dem när jag visslar - smart kille! :)

Däremot, använder han sina vassa gaddar allt mer när han leker så jag funderar över hur vi kan lägga in en högre växel för att stävja det. Hade ju inte tänkt använda ordet 'nej' i någon större utsträckning - men ibland tryter tålamodet och det är snubblande nära att jag ryter till. Hittills har jag dock kunnat lägga band på mig och istället erbjudit ett utbyte eller helt enkelt avbrutit leken. Nu har vi dessutom skaffat en extra kompostbur som han ska få vara i för att få koppla av, och även om leken blir för vild.

Just nu sover han sött mitt på mattan i  köket, nog bäst att han får lite lek och bus senare så att han kan sova hela natten... och jag med för den delen.

Imorgon kommer bästa hundtränaren/hundpsykologen Malin Cedergren från Björkhaga hundskola hit, ska bli så spännande att höra vad hon tycker om Dobby och vilka tips hon har för vår träning. Ser dessutom verkligen fram emot valpkursen den 15/10 med henne! :)