...nåt sånt skulle inte komma in i vårt hus, det hade vi ju bestämt redan från början. Antingen skulle Dobby få gå i vanligt koppel eller så skulle han få vara lös. Inga mellanting i form av ett tunt snöre där man har dålig koll på var vovven befinner sig.

Ändå går jag här med hunden i ett designat tunt Flexi-snöre och funderar över hur saker har en förmåga att ändra sig. För hur gör man när det är koppeltvång ute i naturen och man ändå vill att vovven ska få känna lite frihet...?

Så nu har vi en ny regel: Vanligt koppel används när vi är ute på vanliga promenadrundor och tränar på att gå fot. Flexkoppel används vid skogs- och havspromenader, men hålls kort inne i samhället. Vi får väl se hur länge de nya reglerna gäller innan förändringens vind blåser omkull oss igen...

Som jag tidigare har skrivit så har vi lite problem med att Dobby inte vill kissa och bajsa på sina promenader, utan håller sig till vi har kommit hem till den egna trygga trädgården. Vi har ju hela tiden sett tecken på att Dobby är en undergiven liten vovve och då blir ju trygghet desto viktigare. Inte vill man kissa på okänd mark då inte! 

Fram till nu har det inte känts som ett stort problem, men när sommarvärmen visade sig under den gångna veckan så har vi sett nackdelarna med en bajsande hund i trädgården... Det är ju inte alltid man hinner med och se var den lilla gynnaren kröker rygg och gör sin business... inte förrän dagen efter då man får tvätta skorna efter att ha trampat i något tvivelaktigt. Intresserade flugor och mördarsniglar gör också sitt för att påvisa var de små högarna finns. Så trots dagliga "bajsspanarrundor" känner vi ingen stor längtan efter att ha picknick på gräsmattan i sommar...

Jag frågade därför om han kissar och bajsar på hunddagiset nu. Från början höll han sig nämligen, vilket innebar att vi efter 5 timmar på dagis hade en ytterst kissnödig vovve som kom hem och kissade i trädgården... Det glädjande svaret var att han har börjat göra sin business även på dagiset! Tjohooo tänkte matte!

Och hör och häpna, när vi var ute på parkutflykt förra tisdagen så krökte vovven plötsligt rygg - och efter ytterligare några hundra meter så kissade han också. :D Hela familjen öste beröm över en något förvånad Dobby.

Det har senare upprepat sig både en och två gånger ute på promenader så vi hoppas att han känner sig tryggare nu och kan göra som de flesta andra hundar gör, nämligen uträtta sina behov på promenaderna. :) Att han fortfarande kissar som en tik får väl ses som ett senare bekymmer.... ;)

Visst är det väl lustigt det här med personkemi? Även när det gäller människa-hund. Man kan inte anklaga Dobby för att vara ett stort fan av barn, men han är heller inte varken aggressiv eller osäker - mest likgiltig. Familjens egna barn är däremot högt älskade!

När det gäller barnens kompisar brukar han mest strunta i dem, men efter en stund tar nyfikenheten över och han vill kolla läget. Vinner de då hans hjärta, ja då blir han överlycklig nästa gång de ses.

Men så finns det visst undantag. En av sönerna har en kompis som själv har hund, han är dessutom duktig med hundar. Han låter dem ta första kontakten, håller sig lugn och stressar inte. Han är inte särkilt högljudd eller bråkig och i min värld borde de flesta hundar avguda honom - men Dobby är livrädd för honom!

Dobby går långa omvägar runt honom och vill inte alls ha något med pojken att göra. Nyfiken (och lite orolig) matte vill gärna förstå varför och undrar om det kan ha att göra med att pojken själv har hund. De har en (dominant) tik hemma och Dobby börjar ju vara könsmogen, så kanske kan det spela in i hans beteende? Dagen efter kom nämligen ytterligare en pojke i samma ålder hit på besök och Dobby gick direkt fram och nosade intresserat på honom! De är ibland riktiga mysterier, våra pälsade vänner...

Hurra!! När jag hämtade Dobby på dagiset så hoppade han in i bilen självmant igen!! :D Lycka!

Dobbys bilåkande är ett kapitel för sig. Varje gång vi ska åka bil så lägger han sig platt mot marken och börjar darra. Vi har trugat, tränat, ignorerat och våndats. Det slutar alltid med att han blir stel som en pinne och väntar på att vi ska lyfta in honom i bilen. Väl inne rör han inte en fena, säger inte ett pip - men flåsar desto mer.

Om vi åker långt, ex på motorväg så kan han till slut lugna sig och lägga sig ner och faktiskt somna. Det får mig att anta att han inte mår så bra av allt svängande och bromsande som blir när man kör i stan. Vi har också funderingar på om han skulle bli lugnare av att få åka i bur (han har hundbälte nu), men med tanke på att han är livrädd för burar inomhus så är det kanske tveksamt...

Men så idag, som en blixt från en klar himmel hände något underbart! Jag gjorde som jag brukar när jag och Dobby ska åka iväg till hunddagiset; öppnade dörren till passagerarsidan på bilen, och stod bara lugnt med Dobby i koppel och sa "varsågod, hoppa in". Dobby gjorde som han brukar, tryckte sig darrande mot marken och tittade på mig med en blick som sa; "Matte, du är inte riktigt klok!!" Men så gjorde jag en liten fjäderlätt knix med kopplet i riktning mot bildörren, bara som en indikation till att det var den riktning han skulle gå mot. Till min stora förvåning reste han sig från marken och gick fram till passagerarsätet och nosade, jag tyckte att det var en jätteseger och hade gladeligen slutat övningen där. Ändå hör jag mig själv säga igen; "varsågod, hoppa in" - och hör och häpna, pudelfluffen skuttar upp i passagerarsätet och lägger sig till rätta!!! Utanför står en matte med gapande mun och öser lovord över lillfjanten och funderar på om det är idag jag ska köpa en Trisslott. Plötsligt händer det! :)

Vår lillpudel är nu mycket piggare och nästan helt återställd efter veckans pärs. Däremot verkar han ha fått ett uppdämt behov av stimulans och motion som kompensation för de dagar han bara har legat still...!

Så efter en vecka med en "kräk-och-slö-pudel" har vi nu fått en "studs-och-pip-pudel"... Var sak har sin charm! ;)

Efter två ovissa dagar kan jag konstatera att Dobby börjar må bättre, men innan dess hann det bli mycket sämre.

Under söndagens "utflykt" blev Dobby sämre i magen igen men verkade i övrigt rätt opåverkad. Han tog den nya miljön hemma hos "farfar" med ro och gick och luktade på det mesta. Efter att tag somnade han på mattan i vardagsrummet och vi var så stolta över vår coola kille. Bilresan tur och retur tog han mest med ro till vår stora glädje, även om det var en lycklig pudel som skuttade ur bilen när vi kom hem. Sin vana trogen studsade han upp och ner och villle bli klappad så fort vi kom in i trädgården. Han försökte hoppa upp mot husse men missbedömde hoppet alldeles och föll rakt ner på kanten av trädäcket. Det såg rätt odramatiskt (och mest komiskt) ut, men Dobbisen började halta och ville inte riktigt stödja på benet.

Efter inspektion både visuellt och med sträck, tänj och relativt bestämd genomgång av leder och muskler utan ett enda pip eller tecken på smärta från Dobby antog vi att han hade fått en muskelsträckning.

Under kvällen visade han mer och mer tecken på att han inte ville gå på benet. Han låg mest och blev mer och mer medtagen... Till slut kunde han inte längre resa på bakdelen när han skulle ställa sig och när vi hjälpte honom upp så upptäckte vi att han var vinglig i båda bakbenen.

Nu var goda råd dyra och matte hade ett vagt minne av att vätkebrist (och efterföljande saltbrist) kan ge såna symtom hos unga individer. Efter intensivt googlande insåg vi att det nog stämde och fixade snabbt ihop en vätskeersättning som vi gav till en liggande Dobby. Han fick också hälsofil med lite honung som han girigt slickade i sig.

Natten blev orolig eftersom Dobby i vanliga fall markerar att han vill ut genom att slicka matte på handen (eller husse i ansiktet - eftersom han är mer svårväckt), eller hoppar ner från sängen. Nu kunde han inte ens lyfta rumpan för att kunna nå min hand, än mindre hoppa ner på golvet. Så jag vaknade av att han satt och gungade i sängen och insåg att han ville ut. Det blev ett antal såna rundor under natten. Varje gång trugade jag i honom mer vatten och fil för att fylla på reserverna... Så framåt morgonen kunde han faktiskt hoppa upp i sängen själv efter att ha varit ut och kissat. Vilken lättnad!

Nu hoppas vi bara att diarren ger med sig så han får behålla vätskan han får i sig...

Efter en lite lugnare natt med bara några rundor utomhus känner vi oss lite lättare i sinnet. Hungervargen tycker däremot att vi är världens elakaste matte och husse som ger honom så lite mat...! ;)

Han verkar ändå mycket piggare och väckte oss på morgonen med bus på sängen. Skönt att se att det har vänt. Han verkar inte längre lika dålig i magen och vi hoppas att det var en kort men intensiv magsjuka han fick.

Idag tänkte vi hälsa på Lasses pappa, det gäller att passa på när han är hemma i Sverige. Dobby verkar kry nog att fixa den lilla resan, vi håller tummarna för det.

Natten till idag blev Dobby dålig - jättedålig! Jag vaknade 02.10  av att han stod och kräktes under skrivbordet... Litet lagom yrvaken och trött tog jag hand om det och la mig sedan i sängen igen och Dobby hoppade upp efter mig. Knappt hade han hunnit upp innan han började ulka och slicka sig om munnen. Så jag formligen flög upp ur sängen, tog hunden under armen och rusade in i badrummet (tur man har sovrum med en-suit!) och så var det dags igen. Han kräktes sedan var 10-15:e minut under resten av natten så matte fick vaka över lillvoffsingen, ingen mer sömn den natten inte... Han dreglade otroligt mycket och slemmade ner både matte och sig själv. Det var en mycket olycklig vovve som i omgångar somnade i mattes knä där vi satt på badrumsgolvet.

Vid 5-tiden var lillkillen så matt och slut att han inte längre orkade stå själv. Då ringde matte jourveterinären som sa att vi kunde komma in om vi ville, men att de enda de kunde göra var att ge dropp. Hon sa att det kunde vara bättre för Dobby att få vara kvar hemma i sin trygga miljö, men om han blev sämre så skulle vi komma in akut. Så vi härdade ut. Vid 7-tiden fick både hund och matte sova en hel timme innan det var kräkdags igen, men sedan slutade det. Däremot fick Dobby problem akterut och det var nog ungefär i den stunden som matte upptäckte att Dobby definitivt behövde klippas lite extra runt rumpan... Diarré och långhåriga hundar är ingen praktisk kombination...!

Under dagen blev Dobby lite mer sitt vanliga jag - om än lite mer hungrig eftersom vi hade bestämt oss för att låta magen hans vila. Vi upptäckte också en ny sida hos Dobby som vi aldrig hade sett tidigare; hungervargen! Han blev rastlös och tuggade på allt utomhus och gick omkring och pep hela tiden. Framåt kvällen beslutade vi oss för att ge lite risavkok för att se om det stillade hungern lite. En trött och lite matt Dobby somnade nästan direkt han hade fått lite i magen. Vi hoppas på en lugnare natt...

Här kommer ett litet kollage på vår pudelpojke i "ny" frisyr.

Hittade en film på buspudeln som jag hade tänkt lägga ut för länge sen. Men nu kommer den idag istället. Bättre sent än aldrig...typ.

Här kommer bildbeviset. Dock inte på hur snygg Dobby är i sin nya frisyr, utan på hur omöjlig han är att fotografera när han sätter den sidan till... Han kan sitta ursnyggt och så fort jag lyfter kameran så duckar han, hoppar åt sidan, dyker med huvudet rätt in i kameran eller sticker iväg till ett annat rum...! Matte blir ju så förbaskat tråkig när hon har den där prylen i handen verkar han tycka. Och matte suckar och tänker att den där knäppa pudelpojken inte kommer att ha nån karriär som modell i alla fall... eller så är det matte som inte har någon karriär som fotograf... fast, så kan det ju inte vara. Det måste ju vara kameran det är fel på. Jo, så är det bestämt.

Matte tyckte att Dobby började bli långhårig, så ikväll åkte korta skäret fram! Och för första gången någonsin så blev han även snaggad på huvud och öron... Inte med skär 4 (1 cm) utan 1,6 cm, det blev tillräckligt kort ändå. ;) Han började få lätt för att få tovor på huvudet och nacken (kanske tovålder på g) så vi gör ett försök med att klippa ner det. Nu är han snaggad, och skitsöt! Lite "plattskallepudel", men det blir ju alla pudlar när man klipper ner deras topknot.... ;) 

Bildbevis kommer på sötpudeln.

Idag var det andra dagen för Dobby på dagiset. När vi kom dit fick vi veta att han på försök skulle få en boxkompis, en 3 månaders pumivalp. Ett jättegulligt yrväder som försökte få igång Dobby till lek med en gång. Dobby var ytterst tveksam och undrade nog om han inte fick följa med matte hem på en gång. Men när matte väl hade lämnat och Dobby och Enos fick leka tillsammans ute i hagen så gick det desto bättre. De kunde dessutom slappna av så pass efteråt att de båda somnade i boxen. :) Sen var det ett glatt yrväder som hälsade när matte kom 2 timmar senare för att hämta lilla prinsen!

På fredag ska Dobby vara på dagiset i hela 5 timmar så vi får väl se hur trött han kommer att vara på kvällen....! ;)

Idag är det en spännande dag. Dobby ska nämligen skolas in på sin första dag på hunddagis. Vi är så nöjda med vårt val och det är skönt att ha hittat ett dagis så nära oss. Att det dessutom är mycket utevistelse, relativt få hundar och en vettig ägare av dagiset känns toppen!

Överlämningen på eftermiddagen kändes helt odramatisk och Dobby fick direkt gå ut till rasthagen där 8 mån gamla goldenvalpen Alice redan väntade. De verkade funka bra ihop och vi gick därifrån för att de skulle få bekanta sig med varandra och omgivningarna i lugn och ro. Dobby verkade trivas och när jag kom och hämtade honom 2 timmar senare låg han så lugnt i sin box efter en tupplur. :) Det känns verkligen jätteskönt, jag hoppas att det fortsätter så här bra och att han kanske blir lite tryggare i sig själv och med andra hundar, för det är en väldigt försiktig herre vi har fått. Framför allt när det gäller andra hundar, Dobby är verkligen mer intresserad av människor än av hundar.... ;)

Idag skiner solen och det är fantastiskt väder ute! Perfekt väder för hundträning! Tyvärr lär det inte blir så mycket av den varan idag... Hundkurs var inplanerad och det kändes skönt att både husse och matte äntligen var friska och krya - tyvärr gällde inte detsamma för Dobby. Mitt i natten vaknade jag av att han stod vid sidan av sängen och ulkade. Några millisekunder senare hade jag skuttat ur sängen, lyft upp vovven och rusat in i badrummet. Väl där kräktes naturligtvis stackars voffsingen. 5 timmar senare var det dags igen och vi bestämde oss därför för att ställa in träningen. Det var nämligen en mycket låg och slö vovve som låg och kurade i sängen utan minsta ansats till att vilja gå upp. Tack och lov piggnade han till under dagen, men det var först på kvällen som han fick aptit till attäta igen. Lilla knyttet - undrar vad han hade fått i sig för nåt?

Husse och Dobby har börjat gå ordentliga långpromenader på helgerna, till Dobbys stora glädje! Matte och husse har lite olika promenadtempo (för att uttrycka det milt!) och medan matte är lite som tjuren Ferdinand som hellre stannar och luktar på blommorna rusar husse iväg som en otämjd vildhäst... Därför har vi insett att det ibland kan vara nyttigt för voffsingen att få gå med i husses galopptempo alldeles själv, utan att matte ska komma flåsande på efterkälken... Både hund och husse (och framför allt matte) tycker att det här är en alldeles briljant idé - i alla fall tills matte får upp flåset ordentligt så hon kan hänga med på galoppen.

Idag har vi varit och tittat på det hunddagis i Lomma där Dobby ska börja i mars. Det verkar jättebra! Stora ytor att vara ute och busa på och lagom stor hundgrupp på 15 hundar. Vi tror att Dobby kommer att stortrivas!

Det enda som han var tveksam över var trappen som han skulle behöva gå i, men efter 3:e försöket rusade han upp för den med en himla fart! *stolt matte* Känns bra att han ska få lite hundkompisar och en flock som är harmonisk. Det kan förhoppningsvis göra honom ännu mer trygg och framåt.

Han är dessutom inte riktigt lika skakis över att åka bil nu mera. Känns jätteskönt, framförallt eftersom vi nu ska börja med Vardagslydnad igen på Björkhaga Hundskola - vilket innebär en resa på ca 45 min enkel väg. Då är det skönt att veta att han inte är ett nervvrak när vi kommer fram för att träna... ;)

I helgen åker matte och hälsar på sin bästa kompis i Västerås. Det blir gull och mys med en 7 månaders bäbis - så husse får stanna hemma och gulla med Dobby. Blir nog en skön helg för både vovve och husse med långa promenader och bus. Nyttigt för båda två att matte är borta en helg! (då blir de inte så "mattiga" - eller så längtar de bara efter mig extra mycket!)

En sak är saker - matte kommer definitivt att längta efter båda sina pälsiga killar! ;P

Lilla Dobby har just nu en period där han går under smeknammnet "Jobbi", som i jobbig alltså. Plötsligt har vår parvel upptäckt att det där med att skälla är hemskt kul - för honom alltså. Man kan skälla på Alliz, på fåglar, på matte, på leksakerna - och framför allt på grannarna! ;) Och om man inte får skälla så kan man pipa, gnälla, gläfsa och på alla möjliga vis framföra sin verbala klagan.

Att vi och Dobby inte riktigt är överrens om den här verbala kommunikationen kanske säger sig självt. Borta är vår lugna lurviga pudeltuss och istället har vi en kaxig vovve som minsann tycker att han absolut måste korrigera katternas beteende (även om det bara är för att de ligger och sover på ett sätt som inte passar herrn i fråga...), och som DEFINITIVT behöver berätta att grannen mitt emot minsann har kommit hem på lunch!

Matte har införskaffat ny, tystare klicker för att återuppta tystnadsträningen (ja, all träning överhuvudtaget!). Nu skulle det bara behövas lite tips på var man kan köpa en påse tålamod också. ;P

PS. Vardagslydnadsträning är bokad med start 18/2. Skönt! Matte behöver visst mer träning tycker Dobby. DS.

Ville bara dela med mig av en härlig film på vår galna kisse. Hon har uppenbarligen missuppfattat ordet kartong - hon tror att det hetter kattong och att alla kattonger tillhör henne. Just här har hon hittat en kartong tillhörande en toalettsits. En något platt historia alltså. Att det fanns ett hål för huvudet verkade vara toppen enligt henne... ;)

Vår härliga pudel förbryllar oss varje dag. Han är verkligen en varannandagshund... Bedöm själva;

Ena dagen är han hungrig mest hela tiden, nästa vill han inte äta alls.

Ena dagen är han busig HELA dagen, nästa dag sover han bara.

Ena dagen vill han pussas och gosa med alla, nästa dag vill han bara bita i allt.

Ena dagen somnar han vid pälsvård, nästa dag skakar han av skräck.

Ena dagen ignorerar han katterna, nästa dag jagar han dem genom hela huset.

Ena dagen går han fint i koppel, nästa dag är han en draghund.

Ena dagen somnar han lugnt när vi åker bil, nästa dag vägrar han gå in i den.

Ena dagen lyssnar han på allt matte säger, nästa dag är han "döv".

Ena dagen tar han emot gäster med glatt viftande svans, nästa dag skäller han lungorna ur sig så han nästan kräks.....

Är det såhär det är att ha en unghund??? ;P

Såhär i slutet av januari har det äntligen(?) blivit minusgrader och snön som föll i förrgår har faktiskt blivit kvar på marken. Dobby är något tveksam till allt det vita - det är tydligen gott att äta, men han förstår inte alls vitsen med att det ska vara så kallt om tassarna... ;) Undrar om han skulle bete sig annorlunda om det var massor av snö att busa runt i?!

När det gäller foderbytet har det gått rätt bra = Dobby gör som vanligt och ratar torrfodret! *skrattar* Han föredrar Bravos färskfoder - och jag klandrar honom inte. Vi har däremot blivit striktare med matrutinerna, vilket gör att han äter lite bättre nu. Tycker att hans hud & päls får bättre kvalitet när vi kör på 2/3 färskfoder och 1/3 torrfoder. Vi tvåbeningar får stå ut med att det luktar urk i köket när vi fixar i ordning vovvens mat! :) (för rått kött med vom i luktar inte hallon direkt...)

Haha! Fick precis hem vårt nya hundfoder "James Wellbeloved - Lamb & Rice Junior" som vi vill prova att gå över till nu när Dobby inte "behöver" äta valpfoder längre. Vår kinkiga hund som ofta fnyser över det nuvarande torrfodret (RC Poodle Junior - som för övrigt är ett bra foder!) äter nu med så god aptit att det sprutar torrfoderbitar över golvet! Hoppas att magen och resten av vovven (hud och päls bl a) gillar det lika mycket. Det vore jackpott! :)

Och oroa er inte, han fick bara ett smakprov - jag kommer att fasa över honom till nytt foder långsamt. Precis som man ska göra. ;)

Han fick för övrigt en ny plyschboll med i paketet som kom från Foderbilen och han leker med den som en galning just nu, sparkar på den med tassarna och tar med den till sin bädd och gosar med den... Han har dessutom fått en tennisboll som han får leka med ute, nu när alla äpplen är ruttna och inte särskilt lämpade som hundleksaker. Fast ute kastar vi inte bollar, han får sysselsätta sig själv med dem. Allt för att han inte ska bli en helt bolltokig studspudel - men vänta - det ÄR han kanske redan?? ;)

...tycker Dobby! Han älskar att gå på promenader i skogen nere vid kyrkan och hästhagarna. Hästarna tycker han inte lika mycket om, konstiga stora "hundar" som han gärna morrar lite åt när man möts på skogsstigen... Matte och husse tycker också om skogspromenaderna, det är skönt att låta Dobby gå lös eftersom han är så duktig då. Han blir lyhörd och håller hela tiden koll på oss, håller sig intill oss och kommer när vi kallar. Det är en så skön kontrast till koppelpromenaderna då han blockerar sig totalt för kontakt med oss. Men vi tränar vidare, snart lossnar det nog! :)

Bilträningen går också vidare eftersom han ju helt plötsligt har börjat bli rädd för att åka bil? I början var han kolugn och somnade nästan direkt när vi skulle åka någonstans. Numera darrar han som ett asplöv och trycker sig platt mot marken när han kommer nära bilen. Daglig träning med små, små steg är vad som gäller och det går allt bättre. Igår när vi åkte till skogen var han rätt lugn - skönt! Är benägen att säga att valptiden var en picknick i jämförelse med hur unghundstiden ter sig... ;P Även om Dobby för det mesta är en helt fantastisk liten kille!

Ser fram emot att snart kunna tillgodogöra oss valpträningstillfällena som vi missade i höstas pga vi var sjuka. Matte behöver den inspirationen! ;)

Vi har städat ut julsakerna och granen är nerpackad i väntan på nästa jul. Vi kör ju med en fuskig plastgran istället för en riktig bara för att matte och äldsta sonen har allergi för vissa små kryp i granar. Inte kul att fira jul helt rödprickig! ;) Så vi kör plastic fantastic - och gillar det! Vi har lika snygg gran varje år! *skrattar*

Nu är den i alla fall undanstoppad i förrådet tillsammans med övriga julsaker. Till vår stora glädje har Dobby struntat helt i granen och dess dekorationer. Allt har fått stå ostört! :D Duktiga vovven! Hans förkärlek rör istället strumpor och kalsonger, helst smutsiga...! :O Han smyger gärna in i något sovrum (oftast barnens eftersom matte och husse brukar plocka undan efter sig) och hämtar ett strumpa eller ett par kalsonger som han tar till sin bädd och snuttar på. Blörk! Försöker lära honom att ta sakerna till tvättstugan när han ändå har hämtat dem, så kan han ju göra lite nytta samtidigt. :)

Vi funderar på att kolla om det finns plats på ett närliggande hunddagis för Dobby. Matte kommer eventuellt att jobba halvtid (kanske mer) utanför hemmets väggar, istället för som nu jobba hemma på heltid. Dobby fixar ännu inte att vara ensam 4 timmar i sträck, 1 ½ som mest... Kanske kommer det att fungera ändå om husse kan lägga om sitt schema lite, men vi tar det säkra före det osäkra och kollar upp platser redan nu.

Och så håller vi tummarna för att Dobby tycker att idén med hunddagis är lika bra som vi tycker. ;P Det bästa vore naturligtvis om han slapp och istället kunde vara hemma ensam liiiite längre, eller allra helst - kunde följa med oss på dagarna. Den lösningen fungerar dock inte med den typ av jobb som matte har sökt, och eftersom Dobbisen inte gillar att ligga i bilen så funkar inte den lösningen heller. Vi håller därför tummarna för ett mysigt litet hunddagis med trevliga hundkompisar åt Dobby.

Dobby är utrustad med det som kallas kringelsvans, vilket innebär att han bär sin svans som en kringla på rumpan (eller snarare på ena sidan) - ungefär som en spets eller mops (bara inte lika hårt rullad)! Det är inte direkt eftersträvansvärt på en pudel, som ju istället gärna ska ha en fin "plymsvans" som gärna står rakt upp.

Vi har accepterar vår kringelpudel precis som han är eftersom vi inte har några utställningsambitioner (då hade vi nog skaffat en annan färg också.. ;)) men till min stora förvåning börjar visst Dobbys svans räta ut sig?!? Han bär den allt oftare upprätt och kringlar inte ihop den lika mycket. Kanske får han en vanlig pudelsvans till slut ändå. :)

Så var helgerna över, julen har passerat och nyår likaså. Julen var lugn i familjens sällskap och Dobby fick en ynka(?) julklapp - en sprängfylld Kong som matte hade virat in i julklappspapper så att han fick öppna själv. Kongen slukade han sin vana trogen på nolltid. Farfars klentrogna kommentar: "Nämen, ni är inte kloka, inte har han ätit upp den där redan - han kommer att hålla på ett tag... eller.?..nämen...jösses!" fick hela sällskapet att fnissa. Men Dobby var nöjd! :) Vi får nog börja frysa hans fyllda Konger så att de räcker längre. Eller börja med märgben om hans mage pallar för det.

Nyår hade vi tänkt fira med mattes syster och hennes fästman i Stockholm, men vi tog vårt förnuft till fånga och stannade hemma för Dobbys skull. Det skulle ha blivit för många nya intryck på en gång; bilresa 60 mil, nytt ställe, lägenhet, nyårssmällare....

Så husse, matte och intet ont anande hund stannade hemma och inväntade nyårets "pangkväll". Här i Lomma började fyrverkerierna redan kvällen innan nyårsafton, fast på lite avstånd, så Dobby reagerade inte nämnvärt. Till vår stora glädje reagerade han inte nämnvärt vid 12-slaget kvällen efter heller utan han, hör och häpna, låg istället och sov i soffan! Inte en enda gång skällde han på fyrverkerierna, inte en enda gång blev han skakis. Han var dessutom ut och kissade 23.45 och tittade förundrat på de första fyrverkerierna utan att blinka. Vår DUKTIGA vovve! Vi hoppas att den här skottoberördheten håller i sig!!